Utanförskapet kostade år 2006 cirka 250 miljarder kronor mer än det borde, vilket motsvarar 5 000 kronor per månad för alla löntagare i hela Sverige. Det innebär att skatterna skulle kunna sänkas med 5 000 kr per löntagare och månad.

Tänk vilket fart det skulle bli på Sverige om alla löntagare hade fem tusen kronor extra att spendera varje månad, istället för att betala för ett stort utanförskap som ingen vill ha.

Mellan 1990 och 2005 ökade utanförskapet med 340 000 människor till totalt mer är en miljon heltidspersoner, var femte medborgare mellan 20 - 64 år. Ofattbara siffror!

Se diagram:

bulletUtvecklingen 1990 - 2009.
bulletUtveckling sedan valet, 2005 - 2009.

Mellan 2005 och 2009 minskade utanförskapet med 234 000 heltidspersoner. Det betyder att 234 000 personer övergick från bidrag till jobb och till att betala skatt.

Detta möjliggjorde skattesänkningar, avbetalning av stadsskuld och en utveckling av välfärden. Därefter kom den finansiella krisen vilket kostade 38.000 jobb på ett år. Trots den värsta jobbkrisen i mannaminne lyckades Alliansen minska  utanförskapet med 196.000. Bra gjort av Alliansen och svenska folket!

 

Många i utanförskap vill inget hellre än att få ta del av en arbetsgemenskapen och att kunna försörja sig själva.

De flesta mår dåligt av att inte längre bli sedda, lyssnade på eller bli tagna på allvar. Att inte längre räknas.

 

De senaste decenniernas jobbpolitik har inte varit framgångsrik. Sammantaget var antalet jobb år 2006 inte fler än tjugo år tidigare (1986) och under samma period hade antal människor i arbetsför ålder ökat med tio procent eller med 500 000 människor.

Dessförinnan mellan 1965 – 1985 försvann 270 000 privata jobb och 850 000 jobb tillkom inom offentliga sektorn, medan skatterna höjdes med drygt 40%.

Katastrofala siffror! Undrar varför politiker som åstadkommer sådana resultat ändå åtnjuter väljarnas förtroende? Kan det bero på "Pinocchioeffekten"?

 

Utanförskap

Tabell med antal heltidspersoner (heltidsekvivalenter) med ersättning från det allmänna
 

År Sjuk_
penning
Förtids-
pension
Öppet
arbetslösa
AMS
åtgärder
Social
bidrag
Summa heltids-
personer
Ökning
+ / -
mot 1990
Antal
innevånare
20-64 år
% med bidrag
20-64 år
1990 211 493 319 311 69 129 60 585 71 718 732 236 0 4 952 936 14,8 %
1991 202 618 322 388 199 200 98 192 74 191 896 587 + 164 351 4 985 047 18,0 %
1992 186 941 330 228 223 866 125 140 88 128 954 303 + 222 067 5 015 445 19,0 %
1993 162 964 350 298 335 607 157 466 106 138 1 112 473 + 380 237 5 051 328 22,0 %
1994 149 441 361 836 339 597 181 974 123 472 1 156 320 + 424 084 5 101 372 22,7 %
1995 141 599 361 539 339 943 174 909 118 288 1 136 278 + 404 042 5 122 052 22,2 %
1996 124 359 357 118 331 614 189 772 134 144 1 137 007 + 404 771 5 136 305 22,1 %
1997 120 325 362 785 320 131 178 473 140 509 1 122 223 + 389 987 5 148 174 21,8 %
1998 145 289 364 721 263 303 162 074 129 200 1 064 587 + 332 351 5 164 189 20,6 %
1999 179 604 366 157 224 224 142 279 115 220 1 027 484 + 295 248 5 184 478 19,8 %
2000 219 065 370 308 215 583 108 704 100 879 1 014 539 + 282 303 5 212 527 19,5 %
2001 252 270 384 509 168 165 107 705 91 157 1 003 806 + 271 570 5 237 728 19,2 %
2002 270 010 406 648 160 380 112 798 86 122 1 035 958 + 303 722 5 262 842 19,7 %
2003 259 771 408 285 191 225 88 893 85 154 1 033 338 + 301 102 5 282 128 19,6 %
2004 227 357 432 965 216 966 101903 87 997 1 067 188 + 334 952 5 298 779 20,1 %
2005 194 387 452 165 207 350 118 430 85 389 1 057 721 + 325 485 5 323 219 19,9 %
2006 175 877 453 962 178 278 134 136 79 915 1 022 168 + 289 932 5 362 511 19,1 %
2007* 154 116 451 082 134 801 87 194 76 735 903 928 + 251 764 5 395 753 16,8 %
2008 128 260 439 080 94 291 83 023 78 860 823 514 + 91 278 5 427 456 15,2 %
2009 105 391 415 909 131324 120 780 88 765 862 169 + 129 933 5 461 930 15,8 %
2010                  
År Sjuk_
penning
Förtids-
pension
Öppet
arbetslösa
AMS
åtgärder
Social
bidrag
Summa heltids-
personer
Ökning
+ / -
mot 1990
Antal
innevånare
20-64 år
% med bidrag
20-64 år
              ') Prognos                                                       Källor: SCB, Konjunkturinstitutet och Skattebetalarna

Observera att två halvtids sjukskrivna blir en heltidsperson. Uppskattningsvis en och en halv miljon medborgare var år 2004 helt eller delvis beroende av bidrag för sin försörjning. Var femte medborgare mellan 20 – 64 år var heltidsförsörjd via bidrag!

Av ovan siffror att döma är vi ett av västvärldens sjukaste folk, vilket inte är sant. Tvärtom är vi ett av de friskaste länderna om vi tittar på medellivslängden. Det döljer sig en dold arbetslöshet och en jobbattitydförändring i siffrorna. I norra Sverige har vi högst arbetslöshet och klart högst ohälsa. Det har på många orter blivit legitimt att låta sig försörjas av andra, trots att man har arbetsförmåga.

Mellan 1990 och 2004 ökade antalet bidragstagare med i snitt 460 heltidspersoner per vecka, varje vecka under 14 års tid! Tio fulla bussar varje vecka!

Verklig arbetslöshet (exklusive sjukdom) uppskattades år 2006 till totalt 17 % och för ungdomar upptill 30 %. Katastrofalt om vi önskar fortsatt hälsa och välstånd. Att bara redovisa öppen arbetslöshet är att dölja och försköna.

Utanförskap - en dyr historia, både ekonomiskt och mänskligt.

En och en halv miljoner medborgare i arbetsför ålder kan inte försörja sig själva 2006. Istället för att bidra till uppbyggnad av samhället, konkurrerar de med offentligt anställda och pensionärer om tillgängliga skattemedel. Är det rimligt att så många måste försörjas av andra? Saknar en och en halv miljon medborgare arbetsförmåga?

Utanförskap skapar både ohälsa och ger lägre skatteintäkter. Många bidragstagare mår dåligt av att inte behövas i samhället och de som arbetar får behålla en allt mindre del av sin egen lön. En genomsnittlig löntagare år 2006 betalade ungefär 60 % i skatt, dvs. får behålla 40 kr av varje intjänad hundralapp.

Alla medborgare har någon form av arbetsförmåga och alla behövs. Vi har inte råd att inte utnyttja arbetskraften, även de som inte är hundra procent.

Vi behöver fler företagare och fler arbetstagare, företagare som också vågar anställa de som inte är 100 %. De närmaste åren behöver vi enligt Svenskt Näringsliv en halv miljon nya jobb inom privata sektorn, utöver det antal vi redan har. Det betyder i snitt 1 923 nya jobb varje vecka under fem års tid! Sedan behöver vi ytterligare en halv miljon nya jobb om nuvarande välstånd skall kunna försvaras och utvecklas.

Antag att vi skapar så många nya jobb att skadade, sjuka och arbetslösa reducerades till "bara" en halv miljon, en högst rimlig första målsiffra som skulle motsvara 10 % av alla medborgare mellan 20 och 64 år. En genomsnittlig industriarbetarlön inklusive löneskatter ligger på cirka 350 000 kr per år, multiplicera detta med 500 000 nya jobb och vi får en löneintäkt på 175 miljarder kronor. Vi är cirka 4,1 miljoner löntagare och det motsvarar således 3 600 kr per löntagare och månad, skattefritt.

Om vi i steg två lyckas skapa ytterligare 200 000 nya jobb motsvarar det totalt 5 000 kronor skattefritt per löntagare, privat och offentligt anställda, per månad.

Som att sätta alla löntagare i "Triss-soffan" och alla skrapar fram 5 000 kr skattefritt per månad fram till pensionen. Fler i arbete säkrar också upp resurser till vård, omsorg och pensioner för alla ålderspensionärer.

Pengar växer inte på träd! Jobb och arbete skapar både mänskligt och ekonomiskt välstånd. Och när det finns ekonomiskt utrymme får vi på köpet ett mjukare samhälle och troligen ännu roligare.

Vad väntar vi på? Skall vi lämna "Walk over" och låta jobben hamna någon annanstans eller skall vi "ta fighten"?