Se diagram:

Mellan 2005 och 2009 minskade utanförskapet med 234 000 heltidspersoner. Det betyder att 234 000 personer övergick från bidrag till jobb och till att betala skatt.

Många i utanförskap vill inget hellre än att få ta del av en arbetsgemenskapen och att kunna försörja sig själva.

De flesta mår dåligt av att inte längre bli sedda, lyssnade på eller bli tagna på allvar. Att inte längre räknas.

De senaste decenniernas jobbpolitik har inte varit framgångsrik. Sammantaget var antalet jobb år 2006 inte fler än tjugo år tidigare (1986) och under samma period hade antal människor i arbetsför ålder ökat med tio procent eller med 500 000 människor.

Dessförinnan mellan 1965 – 1985 försvann 270 000 privata jobb och 850 000 jobb tillkom inom offentliga sektorn, medan skatterna höjdes med drygt 40%.

Katastrofala siffror! Undrar varför politiker som åstadkommer sådana resultat ändå åtnjuter väljarnas förtroende? Kan det bero på "Pinocchioeffekten"?

Utanförskap

Observera att två halvtids sjukskrivna blir en heltidsperson. Uppskattningsvis en och en halv miljon medborgare var år 2004 helt eller delvis beroende av bidrag för sin försörjning. Var femte medborgare mellan 20 – 64 år var heltidsförsörjd via bidrag!

Av ovan siffror att döma är vi ett av västvärldens sjukaste folk, vilket inte är sant. Tvärtom är vi ett av de friskaste länderna om vi tittar på medellivslängden. Det döljer sig en dold arbetslöshet och en jobbattitydförändring i siffrorna. I norra Sverige har vi högst arbetslöshet och klart högst ohälsa. Det har på många orter blivit legitimt att låta sig försörjas av andra, trots att man har arbetsförmåga.

Mellan 1990 och 2004 ökade antalet bidragstagare med i snitt 460 heltidspersoner per vecka, varje vecka under 14 års tid! Tio fulla bussar varje vecka!

Verklig arbetslöshet (exklusive sjukdom) uppskattades år 2006 till totalt 17 % och för ungdomar upptill 30 %. Katastrofalt om vi önskar fortsatt hälsa och välstånd. Att bara redovisa öppen arbetslöshet är att dölja och försköna.

Utanförskap - en dyr historia, både ekonomiskt och mänskligt.

En och en halv miljoner medborgare i arbetsför ålder kan inte försörja sig själva 2006. Istället för att bidra till uppbyggnad av samhället, konkurrerar de med offentligt anställda och pensionärer om tillgängliga skattemedel. Är det rimligt att så många måste försörjas av andra? Saknar en och en halv miljon medborgare arbetsförmåga?

Utanförskap skapar både ohälsa och ger lägre skatteintäkter. Många bidragstagare mår dåligt av att inte behövas i samhället och de som arbetar får behålla en allt mindre del av sin egen lön. En genomsnittlig löntagare år 2006 betalade ungefär 60 % i skatt, dvs. får behålla 40 kr av varje intjänad hundralapp.

Alla medborgare har någon form av arbetsförmåga och alla behövs. Vi har inte råd att inte utnyttja arbetskraften, även de som inte är hundra procent.

Vi behöver fler företagare och fler arbetstagare, företagare som också vågar anställa de som inte är 100 %. De närmaste åren behöver vi enligt Svenskt Näringsliv en halv miljon nya jobb inom privata sektorn, utöver det antal vi redan har. Det betyder i snitt 1 923 nya jobb varje vecka under fem års tid! Sedan behöver vi ytterligare en halv miljon nya jobb om nuvarande välstånd skall kunna försvaras och utvecklas.

Antag att vi skapar så många nya jobb att skadade, sjuka och arbetslösa reducerades till "bara" en halv miljon, en högst rimlig första målsiffra som skulle motsvara 10 % av alla medborgare mellan 20 och 64 år. En genomsnittlig industriarbetarlön inklusive löneskatter ligger på cirka 350 000 kr per år, multiplicera detta med 500 000 nya jobb och vi får en löneintäkt på 175 miljarder kronor. Vi är cirka 4,1 miljoner löntagare och det motsvarar således 3 600 kr per löntagare och månad, skattefritt.

Om vi i steg två lyckas skapa ytterligare 200 000 nya jobb motsvarar det totalt 5 000 kronor skattefritt per löntagare, privat och offentligt anställda, per månad.

Som att sätta alla löntagare i "Triss-soffan" och alla skrapar fram 5 000 kr skattefritt per månad fram till pensionen. Fler i arbete säkrar också upp resurser till vård, omsorg och pensioner för alla ålderspensionärer.

Pengar växer inte på träd! Jobb och arbete skapar både mänskligt och ekonomiskt välstånd. Och när det finns ekonomiskt utrymme får vi på köpet ett mjukare samhälle och troligen ännu roligare.

Vad väntar vi på? Skall vi lämna "Walk over" och låta jobben hamna någon annanstans eller skall vi "ta fighten"?